Mommo stod dar. Har aldrig sett henne sa nere, sa ledsen. Jag sprang fram till henne och kramade henne sa hart jag kunde. Vi grat tillsammans och jag sa att hon var en av de finaste personerna jag kanner, sa omtanksam och glad. Jag visste att hon inte hade langa kvar men nanstans fanns hopp. Hopp om att det inte behovde bli sa har. Da kom mamma pa det! Vi kunde fora over friska celler fran hennes kropp till mommos, da skulle hon klara det. Dagarna efter operationen gick och till slut vaknade mommo, en aning friskare. Sedan forbattrades hennes tillstand for var dag som gick. Hon skulle bli frisk.. sa vaknade jag.
Det ar som om du kommer for att saga farval och det ar jag valdigt tacksam for. Vill fortsatta dromma om dig sa lange det bara gar. Sov gott alskade <3
:') <3