Mina förmågor och jag

Varför är det så svårt att värdesätta sig själv? Vad är det egentligen vi är rädda för? Det känns som att det gäller allt i livet. Vi tycker vi är fulare än vi är, tjockare, tråkigare, vi vågar inte uttrycka vad vi egentligen tycker, vi kan inte begära den lön vi har rätt till, vi låter oss tystas ner och bara accepterar tillvaron. Är det en svensk grej? Eller en nordisk? Finns det i våra gener? Just idag funderar jag på jobbet. Varför jag inte bara ställde ett lönekrav. "Betala mig det här eller så slutar jag". Det är ju inte svårare än så. Och det hade förmodligen funkar eftersom jag vet att jag är värdefull för företaget. Men nej. Istället jobbar jag bara på och tackar och tar emot min "stora lönehöjning" på 3 kronor i timmen.. Fast jag vet att jag är värd mer. Nåväl, i maj slutar jag på Rouhe och nya äventyr väntar. Inte helt säker på vad det blir än, men jag har i alla fall gett mig själv ett löfte, framöver ska jag inte bara tacka och ta emot, jag ska kräva betalt för hela mig och alla mina förmågor. Gör det ni också!
 
 
Hittade två bilder från 2014 som jag tyckte passade in här! Hoppas leendet smittar av sig.
 
PUSS

Stina alla dar i veckan!

Det här med att vara influencer. Vilket yrke alltså. Jag fattade inte förrän någon månad sen att det var en grej, att jobba som influencer. Att tjäna pengar på trafiken man drar till sig på sina sociala medier. Inte riktigt samma sak som att vara nöjd med de fem trogna besökare som jag har här hos mig på bloggen. Jag fattar ju själva grejen, att folk vill och behöver inspireras, men det jag inte fattar är hur mycket skitinfluencers det finns som det går så jäkla bra för. Folk som postar bilder på sina perfekta frukostar, bikinibrännan de fått på semestern, sina manikyrnaglar, "perfekt" inredda hem med absolut ingen trivselkänsla och så vidare. Det finns ju helt galet många! Som lägger upp precis likadana bilder ur precis samma vinklar, och ändå får följare efter följare. Vad är det som gör dessa konstgjorda bilder så inspirerande? Influeras folk verkligen av sånt? Jag fattar bara inte grejen. Men kanske är jag bara avundsjuk, vad vet jag... Jag följer hur som haver hellre människor som postar vettiga åsikter, som står upp för mänskliga rättigheter, som har nåt viktigt att säga förutom hur perfekt deras vardag är. Tittar och influeras liksom väldigt mycket hellre av bilden till höger än den till vänster.
 
På ena sidan Kenza som sitter och håller in magen för att visa sin "perfekta kropp" och på andra sidan underbara Stina Wollter som promotar självacceptans och att älska den man är och den kropp man har. Jag röstar i alla fall på Stina alla dagar i veckan! 
 
Puss och kram! 
 
 

Vill släppa taget

Känns inte så bra just nu. Eller i just denna stund mår jag bra, nu när jag får ha en ledig förmiddag och titta på "Så mycket bättre" och dricka kaffe i lugn och ro. Men sen när jag ska till jobbet kommer ångesten igen. Det är nämligen kaosartat nu med de nya kollegorna på jobbet och svårt att leverera samma kvalité på maten som vi annars gör. Och ett problem för mig är att jag bryr mig alldeles för mycket. Jag kan liksom inte släppa jobbet när jag går hem utan tänker istället på hur morgondagen kommer vara, om gästerna kommer få vänta länge på mat, om jag kommer hinna preppa all mat som behövs, om jag kommer kunna sova utan att drömma om beställningslistor och matlagning... Jag måste försöka bli bättre. Kommer bara må sämre annars. Men jag vet inte riktigt hur man gör. Hur man släpper jobbet, hur man blir lite mindre brydd och mindre engagerad. Och egentligen borde det ju vara en bra egenskap, att man känner ansvar och bryr sig, men just nu vill jag bara lära mig att släppa taget lite. Sen får jag bara hålla tummarna på att allt går lättare när alla nya kollegor blir varma i kläderna, önskar bara att det kunde gå lite fortare.
 
 
Puss på er som tittar in här <3